Muffins Tack

Jadå. Då är det dags för mig att lägga upp en mini novell. Den här handlar lite om att vara tonåring (själv är jag varken 14 eller 15, fyller 17 i november! Yay!). Jag skriver sällan roliga saker, men det har hänt att jag skrivit några ironiska saker här och var. Min TextK lärare sa att jag skrev ett spretigt slut på en novell jag lämnade in för några veckor sedan. Låt mig säga en sak då; jag är expert på spretiga slut. Det är liksom min grej.

Men för att slippa bli långrandig om ingenting, tänkte jag bara sluta skriva i intalics och låta novellen börja. À Voíla (eller hur det nu gick på franska)

Fjorton år och helt olovligt galen

Fjorton år, helt olovligt galen, om man tänker på det ett tag. Det där skrattet som klingar ljust och mörkt, känn hur det tinglar under huden. Det är som om varenda cell i kroppen fnittrar och det bubblar till under huden.

Där var jag en gång, under en stunds tystnad vid busshållplatsen när det var vinter och alldeles för kallt för min korta kjol, men bara min mamma brydde sig. Skrattet klingade och ekade mot månen, stjärnorna glimtade till i Mimmis och Annas ögon, och andedräktens rök slingrade sig runt oss, försökte behålla värmen.

Det var då vi ritade kryss på våra händer, sa till varandra att inga droger, ingen alkohol, inte röka, och vi var ändå lögnare för att vi åt kött. Egentligen var det inget löfte, hur falskt det än var redan då. Fjorton år, och vi hade inte levt en enda sekund, löftet var bara för att ge oss själva ett val, låtsas att vi trodde på krysset på handen bara för att ha någonting att hålla fast vid. Barndomen som bara var på lån.

En chans att släppa det hela, och vi tog det. Suddade ut det mörka, tjocka, krysset som etsat sig fast i huden, handen blev alldeles rosen röd och sved en stund. Krysset spelade ingen roll, jag ville känna vinden i håret av farten som livet tog tag i.

Skratten klingade på ett annat sätt, månen såg så mycket närmare ut och ingenting ekade för livet var så fullt hela tiden. Det var fart, fart, fart, och aldrig någon tid att lägga huvudet på kudden och bara andas.

Röken var inte av kylan, och den ringlade sig ur munnen. Jag låg ned på soffan och röken ringlade sig upp mot taket, upp, upp, upp. Fjorton år och helt olovligt galen.

”Vi ska vara, bara vara,” mumlade Anna bredvid mig på golvet, och jag fnittrade till, rullade av soffan och landade halvt på henne. Ouf, så lät hon, ouf, och sen såg hon på mig och skrattade.

”Bara vara, Anna,” sa jag, och log och gav henne en blöt kyss på kinden.

Det kom in andra, de bara tog och aldrig gav någonting. Bland alla vodka blandat med läsk, den förbannande ölen, Smirnoff och all skit jag aldrig lärde mig namnet på, kröp de sig in mellan oss och efter ett tag stod Anna och Mimmi inte bredvid mig, det stod på andra sidan korridoren. Vi var inte ovänner, vi bara inte var längre.

”Kommer du ihåg den gången?” Sa jag idag när de bara för en sekund stannade upp bredvid mig. ”Den gången då vi snodde alla kakor vi hade hemma och satte oss på berget och åt upp dem, hur ont i magen vi fick då?” Mimmi såg bara på mig, som om vi var främlingar.

Jag är bara femton år och helt och hållet vilse. Inte den personen som slänger sig upp på scenen mitt under lunchen för att sjunga, fastän jag visste att jag inte kunde hålla en enda ton. Inte heller en person som skriker Shakespeares ord klockan tre på natten till ett sovande område, eller den personen som kramar sina kompisar varje dag för att påminna dem att jag fortfarande fanns där. Hon, hon var inte där längre.

Grejen med att växa upp, är att släppa taget, men inte glömma.

En gång trodde jag att jag ägde världen, att den följde alla mina steg, men när Mimmi och Anna stegar bort från mig, och mina ord bara rinner av dem, inser jag att världen inte följer mig, jag följer den. Och kanske jag inte visste vem jag var, trots allt.

Finito

Vad var det jag sa om spretiga slut?