Muffins Tack

Det är ju så viktigt nu i valet 2010 att det ska vara jämställt.

Invandrare ska vara på samma nivå som Svenskar, alltså ska de utvisas om de gör ett brott.
Män ska få mer tid med barn och respekteras mer i samhället. Det är så synd om stackars männen.

Ivandrare har det ju så mycket bättre än oss Svenskar. De kan gå in i vilket butik som helst och sno våra jobb. Deras efternamn sätter dem i gräddfilen överallt. Om de begår ett brott blir de nästan aldrig dömda, även om de är skyldiga. Men trots att de kan få jobb överallt, så ska de sitta hemma och dregla framför TVn, samtidigt som de tar våra skattepengar.

Och männen, ack så de har kämpat i hundratals år att få sitta hemma med barnen. De har ju kämpat med en gravid kvinna i 9 månader, och så får de sitta på jobbet och tjäna tusenlappar mindre än kvinnorna som gör exakt samma sak! Och de har ju skrikit och gormat och protesterat i flera decenium om deras rättigheter i hemmet. De ska göra allt hemma, medan frugan bara sitter framför TVn och dreglar (precis som de jävla invandrarna). Men ser du inte mannen där borta, han gråter i ren desperation över att han inte får tid med barnet

/sarcasm.

Invandrare som kommer hit till Sverige måste gå på SFI. Svenska för invandrare. De tar närvaro, och är stenhårda med det, och sedan skickar de in närvaron varje månad, och är de inte närvarande ryker pengarna. Sedan måste de söka jobb, precis som vi andra, annars får de inte pengar. De måste visa upp att de sökt jobb, de måste visa upp alla sina kvitton hos Socialen.

En Svensk person med ett Svenskt efternamn söker ett jobb är det mer troligt att denne får ett jobb före en invandrare. Alltså får de söka jobb mycket längre än Maria Johansson, som troligtvis får ett jobb inom ett eller två år. Max. Herr al-Amrikee kan få söka i över 5 år för att få ett jobb.

Och de lever lätt?

Männen också! De har det väl svårt! Grejen är att de kan ta mycket mer pappaledigt än vad de flesta verkar tro. De bara gör det inte! Varför? För att männen tjänar mer, och när man är föräldraledig går man ned i pengar (tror det är 80%), och då kommer deras månadsinkomst bli sämre.

Men det är ju så synd om dem, för att de tjänar mer, och då inte kan vara hemma. Vi måste rädda männen i varje familj! De måste ha rätten att kunna styra i deras familj.

Män är inte helt handligslösa. Vill de vara hemma så kan de. Och att männen inte har någon kontrol över hur barnen uppfostras nu? De har ju faktiskt en röst, använd den och prata med mamman till ditt barn. Att du sedan ropar "jag har ingen makt" är för att du troligtvis hade fel, eller så är ni väldigt dåliga på att kommunicera. Sedan är ju också mamman hemma med barnet mer. En mamma tar fler VAB-dagar än en pappa, och då är det väl självklart att mamman ska kunna bestämma vad hon känner är en rätt uppfostran. Det är ju barnet hon kommer spendera mer tid med.

Pappor: ta mer föräldrarledigt och ta fler VAB-dagar. Då kan ni klaga.

Nu är det bara irriterande.

Jag är stolt över mig själv. Jag måste säga det högt.

Jag är stolt.

Ibland glömmer jag bort vad jag klarat av, hur jag överlevt. Att trots den olycka jag känt när jag var mindre, är jag idag lycklig. Trots den extremt dåliga självkänslan jag hade, så dålig självförtroende, så har jag idag ett stort självförtroende. Jag gillar mig själv, och den jag är.

Take it or leave it.

Finns flera som inte direkt gillar mig, men det är livet. Jag tar det inte personligt, håller det inte emot dem. Vi passar inte ihop. Våra personligheter klaschar, vi har olika syn på hur saker ska vara. Och, jag är inte särskilt tolerant när det kommer till saker som jag tycker är idiotiskt, barnsligt eller elakt. Onödiga saker.

Det är aldrig okej att kalla någon för saker. Vem fan bryr sig om din negativitet? Din önskan att få någon annan att må dåligt så att du ska vara över dem? En maktkamp som är så idiotisk och barnslig och elak. Lägg av, alltså. Det finns viktigare saker.

Jag är själv skyldig till de här sakerna, men jag har blivit bättre. Jag har ett mål.

Jag är stolt över mig själv.

Bra betyg, snälla vänner, goda framtidsutsikter, en underbar familj.

Jag lever. Vad är det inte att vara stolt över när det kommer till det?

Jag tar aldrig av mig det här halsbandet. Nu är det en del av mig, en del av mycket jag står för.



Den står för:
Att säga nej till rökning
Att alltid komma ihåg att göra livets så bra som möjligt
Att aldrig glömma att livet inte är för alltid
Att komma ihåg allt "negativt" och göra det positivt

Det är ett "Hope" smycke.


För varje sålt smycke går 150kr till Barncancer fonden

Det går att beställa smycket här

Även det nya halsbandet (tyvärr ingen bild) går att köpa här

:)

Det går inte att spendera en dag på internet utan att hitta någonting som pekar mot vikt och kropps ideal.

Det svarta och vita (väldigt generaliserat och inte alls min egna synpunkt).

1. Du tränar och äter nyttigt till den punkt då det kan vara ohälsosamt. Fixerad med idén om att vara smal för att anses som snygg av populärmedia.
2. Du vill inte ses som om att du faller för trycket av populärmedia, och därför undviker du att träna och väljer att vara överviktig, även om det är ohälsosamt. Allt för att inte ses som om du fallit för grupptrycket.

Självklart finns det människor som är på detta sättet, men själv anser jag att detta är inte så många egentligen tänker.

Att vara smal, och att vara tjock, är inte någonting man ska välja att vara för att passa in eller för att vara annorlunda, utan det ska vara någonting du ska trivas med. En kropp som mår bra, ett psyke som mår bra. Kanske dessa två svart/vitt scenarion är människor som trivs just för att de passar in, eller just för att de inte passar in.

Jag lever själv mitt i mellan dessa två. Jag har ingen platt mage, men jag är heller inte i närheten av att vara överviktig. Jag gillar att äta godis, jag gillar att äta mat, jag har pms som varje månad säger "fuck you" till tanken av att gå på en socker-fri diet. Det liksom går inte för mig att utesluta all choklad, läsk och det där - och jag vet själv att jag ibland går till överdrift, men jag älskar det, jag mår bra till största del.

Sedan tränar jag också regelbundet. Under ettan i gymnasiet gjorde jag inte det - och jag mådde minst sagt piss. Jag kände mig slö på ett äckligt sätt, kände liksom att jag inte hängde med. Sedan jag börjat träna igen har jag, trots min trötthet den senaste tiden, kännt att jag kan, jag orkar, och energikicken är så otroligt skön.

Men jag äter inte godis för att stå emot idéalet.

Jag tränar inte för att pass in och bli smal.

Jag tränar för att jag mår bra, jag känner att jag gör någonting för mig själv. För att vara allvarlig så skiter jag större delen av tiden om andra tycker jag ser snygg ut, för när det kommer till mitt utseende så vill jag se bra ut för mig själv. Och det jag tycker är snyggt är ofta sammanlänkat med vad andra tycker är snygg, på grund av media - men huvudsaken är att jag mår bra i min egen kropp.

Att träna sönder din kropp, att ständigt känna dig tvingad till att träna bort alla kalorier du ätit, även om det inte är på nivån där det definieras som en ätstörning, är inte en hälsosam syn på sin kropp. Jag blir bekymrad när jag hör sådant - prat om vikt överhuvudtaget förbryllar mig. Att stirra sig blind på vågen är någonting jag inte förstår. Det är kroppen, det är utstrålningen när man är bekväm i sin kropp. Jag såg en man på gatan för några dagar sedan, han var inte speciellt snygg, men hur han gick hur han höll kroppen fick mig att omedelbart bli attraherad till honom. Det var extremt sexigt.

Jag känner många gånger att varför kan jag inte bara vara smal, som alla andra? eller varför kan inte kläderna passa lika snygg på mig som på dockan/modelen/andra? Trots att jag älskar min kropp, så känner också jag mig pressad av media att se ut på ett visst sätt, att magen ska vara platt och liknande. Ibland får jag ångest av att se mina smala vänner, eftersom jag av någon anledning satt ihop "smal" med "självförtroende", som om det är något som automatiskt hänger med när man blir smal. Som om när jag passerar 65 kilos gränsen så kommer alla känslor om att jag inte duger försvinna.

Men så är det ju inte.

Huvudet hänger inte ikapp lika snabbt, och många gånger är det inte kroppen man vill förändra, utan ens personlighet (men inte alla gånger!).

Förra året spenderade jag tre veckor i England. Där förlorade jag väldigt mycket vikt utan att egentligen märka det. Det var först när några kläder som innan jag åkte satt tajt, helt plötsligt satt löst. Men trots min uppenbara viktnedgång, mådde jag inte bättre. Det var fortfarande saker som ältade inom mig, fortfarande tanken om att jag är inte snygg. Om något kände jag nästan pressen att gå ner ytterligare i vikt, liksom, ta tillfället i akt.

De kilon jag förlorade hade jag satt på mig igen 4-5 månader senare. Jag kände mig som mig själv igen, jag kände igen kroppen jag hade, kände igen den lite mjuka magen, och jag stormtrivdes. Det här är jag, tänkte jag.

Denna text är nog mycket osammanhängande. Men på grund av många avbrott och järnbrist (efter att jag blivit magsjuk och inte kunnat äta på ett bra tag...) är jag trött så hjärnan VILL INTE. ha-ha. Men ja, hoppas något kunde förstås av detta.

Jag är inte den smalaste personen, jag är inte den ”tjockaste”. Min vikt är helt normal för min längd. Ändå får jag kommentarer om att jag är... fet.

 

Kan inte direkt skryta med om att jag alltid älskat, eller ens gillat min kropp. Har haft stora problem med min självsäkerhet, och har rent ut sagt hatat mig själv. Hatat att min överkropp är för lång, hatat att mina armar är rödprickiga ständigt, hatat att mina lår är tjocka, hatat att mina ögonbryn är så buskiga, hatat att mina öron är så små, hatat att jag är så förbannat lång.

 

Men, det är ganska nyligen jag lärt mig älska min kropp. Jag hatade alla dessa saker för att de var avvikelser från den ideala skönheten. Sen lärde jag mig att det är just dessa avvikelser som gör att jag är jag. Det gör mig unik.

 

Min mage kanske inte är platt, och mina lår kanske är lite kraftiga. Men jag ser det inte så. Jag ser det som att det är jag. Alla dessa saker är jag, och att försöka ta bort det, tar bort en del av mig. Jag är inte pinnsmal, och det finns ingen del av mig som vill vara det. Det jag vill ha är mina kurvor, vill ha hur kläder sitter på mig. Jag vill ha min klädstorlek, min bh-storlek, jag vill ha min skostorlek, färgen på mina ögon (brun föresten), mina korta knubbiga fingrar, min närsynthet, min lilla skelning som ingen kan se. Jag vill ha mitt ärr som löper längs hela min vänstra tumme.

 

Det är ingen idé att banta hela tiden, att undvika godis bara för att nå ett ideal som någon annan har satt. Jag gillar godis, men jag gillar grönsaker och frukt också, jag gillar att ligga i sängen hela dagen och göra ingenting, men jag gillar också att träna. För mig är det inte svart på vitt, smal eller tjock, lat eller aktiv, banta eller frossa. Det är mittemellan man ska ligga.

 

Jag är inte så här för någon annan heller. Visst är det kul att klä sig i kläder som man vet andra tycker man är snygg i, för att det är härligt att känna sig just snygg. Men först och främst så vill jag se mig själv i spegeln, och veta att jag gör allt det här för mig själv. Jag klär mig för mig själv, sminkar mig för mig själv, jag tränar för mig själv, jag äter godis för mig själv. Jag ger mig själv dessa saker för att jag tjänar på det, för att jag gillar det. Inte för att någon annan tycker det är snyggt. Om jag är obekväm, då mår jag inte bra, och jag gör inte bra ifrån mig.

 

Och om ni har något problem med hur jag ser ut... då är det ingen som lyssnar.

Läste metro idag, och blev så grymt irriterad på hon som skrev krönikan idag. För det första lackar jag sönder på sättet hon skriver sina krönikor, som om hon skriver ett inlägg på ett forum, och inte i en tidning, och sedan på vad hon faktiskt skriver.

Hon är i min ålder, ganska exakt (detta vet jag eftersom vid vissa tillfällen är jag en svamp när det kommer till fakta), och hon pratar som om hon är trettio eller fyrtio. Som när hon pratade om att hon inte drack, och att eftersom hon var 17 år så var det försent för henne att börja dricka, ändå. Behöver inte ens kommentera det. Det är bara hur löjligt som helst.

Men idag så pratade hon om att "storlek 40 är ju bra ändå", eller något dylikt, och att hon skulle sluta banta. Än en gång, hon är 17 år, och hon pratade om det som om hon hållit på och bantat i tolv år. Sedan, storlek 40 är fortfarande en storleks fixering. Storlek 40 är en storlek. Sluta bry er om den, och kolla er i spegeln istället!

Och sedan snackade hon om att hon skulle sluta prova storlek 25 i jeans. Om jag hade ätit något då hade jag satt det i halsen. Vaddå storlek 25 i jeans, och storlek 40 i samma mening? Jag har storlek 40, och kanske lite större i höfterna, men jag kan säga att jag aldrig kommit på tanken att ens försöka klämma på mig ett par 25 jeans. Att gå under 30 är en absurd tanke.

Allt det här handlade om att hon skulle vara en bra förebild. Och eftersom hon var en så duktig och idealisk förebild så hade hon ätit en chokladboll varje dag, och inte tränat heller, en hel vecka. En vecka. Denna flickas tidsbegrepp är inte det bästa. En vecka är ingenting, gumman.

Fast, jag tycker inte att någon som äter onyttigt och inte tränar är en förebild heller, jag tycker inte någon som äter nyttigt och tränar regelbundet är en bra förebild heller. En bra förebild är någon som är bekväm i sin egen kropp, någon som kan gå in i en affär och utan att tänka ta den storlek som de tror passar bäst istället för att tänka på vilken annan storlek som de skulle vilja passa i.

Det handlar inte om maten du äter, hur ofta du tränar, vilka kläder du har på dig, storleken på dina bröst, hur stor din kuk är, var du handlar, vilket midjemått du har, ditt BMI. Inget av det gör dig en förebild, inget av det är din personlighet. Visst, det kanske lägger till något till vem du är, men inget av det är totalt du.

Sluta tänka på vad andra tycker och tänker om dig, och tyck om dig själv istället.

Det värsta misstaget du kan göra, är att svika dig själv. Det har jag lärt mig den hårda vägen.


RÄTTNING:
Hon har tydligen inte tränat på ungefär en månad. Hjälp. Ge henne en medalj. Eller förresten, ge mig en! Jag har inte tränat ordentlig på över ett år! Fast, det är jag ju inte stolt över direkt... det är ju kul att träna. Men inte att träna för att "gå ned i vikt och vara vacker som få". Träning handlar inte om det. Det handlar om att må bra, fysiskt och psykist.
... Finns inga ord för hur irriterad jag blir på denna människa. Jag gillar det inte, men jag är det.

Ibland vill man lyssna på en låt som inte bara är happy-go-lucky hela tiden, utan säger att man inte är helt ensam om de där ledsna känslorna man får ibland. Ibland mår man bättre än andra dagar, och vissa dagar mår man helt piss. Så är det för mig, och då älskar jag låtar som denna

The Wreckers – Stand Still, Look Pretty



Vi vet inte hur andra har det, vi ska inte dömma deras lycka eller olycka, vi kan inte säga om de är "värda" att må dåligt, om någon mår dåligt så gör de det. Se inte ned på dem, eller säg "äh, jag har varit med om värre". Krama personen, säg att du finns där eller säg ingenting. En kram, ett leende, ett hej, kan betyda så mycket.

Underskatta inte makten du har att göra någon annan glad.

Tänk att jag inte kom på det här själv. Det är 8 år sedan livet tog en total omvändning, när himlen helt plötsligt var närmare än vad jag trodde.

8 år sedan Victoria opererades i 8 timmar för att få bort hennes hjärntumör. Livet blev inte det samma mer, jag förändrades från en sprallig, pratglad och helt bekymlerslös liten tjej till någon som inte ville prata, inte ville veta av något.

Vår familj har varit med om mycket sedan dess. Tårar av sorg och glädje.

Jag skulle göra allt för att Victoria skulle slippa det, men samtidigt har det gjort oss till de vi är idag, och det är det enda jag vet om. Idag undrar jag inte längre om tänk om, för det här hände. Jag och Victoria har tagit oss igenom det och blivit bra personer. Victoria är den merst underbaraste personen i världen. Jag älskar henne mest i mitt liv, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne här i livet.

Och det underbaraste av allt är att vi har gått från det, till att kunna sitta vid matbordet och tycka att det här riset inte riktigt var det bästa till chili concarnen och att jag kan skratta om så små triviala saker som jag förut ville undvika.

8 år, och jag har lyckats göra någoting bra med det jag varit med om.

Vi är alla starka, underskatta inte er själva. Våga kämpa igenom det svåra, det lönar sig gånger tusen att göra det.