En kropp man trivs i ska vara idealet.
Det går inte att spendera en dag på internet utan att hitta någonting som pekar mot vikt och kropps ideal.
Det svarta och vita (väldigt generaliserat och inte alls min egna synpunkt).
1. Du tränar och äter nyttigt till den punkt då det kan vara ohälsosamt. Fixerad med idén om att vara smal för att anses som snygg av populärmedia.
2. Du vill inte ses som om att du faller för trycket av populärmedia, och därför undviker du att träna och väljer att vara överviktig, även om det är ohälsosamt. Allt för att inte ses som om du fallit för grupptrycket.
Självklart finns det människor som är på detta sättet, men själv anser jag att detta är inte så många egentligen tänker.
Att vara smal, och att vara tjock, är inte någonting man ska välja att vara för att passa in eller för att vara annorlunda, utan det ska vara någonting du ska trivas med. En kropp som mår bra, ett psyke som mår bra. Kanske dessa två svart/vitt scenarion är människor som trivs just för att de passar in, eller just för att de inte passar in.
Jag lever själv mitt i mellan dessa två. Jag har ingen platt mage, men jag är heller inte i närheten av att vara överviktig. Jag gillar att äta godis, jag gillar att äta mat, jag har pms som varje månad säger "fuck you" till tanken av att gå på en socker-fri diet. Det liksom går inte för mig att utesluta all choklad, läsk och det där - och jag vet själv att jag ibland går till överdrift, men jag älskar det, jag mår bra till största del.
Sedan tränar jag också regelbundet. Under ettan i gymnasiet gjorde jag inte det - och jag mådde minst sagt piss. Jag kände mig slö på ett äckligt sätt, kände liksom att jag inte hängde med. Sedan jag börjat träna igen har jag, trots min trötthet den senaste tiden, kännt att jag kan, jag orkar, och energikicken är så otroligt skön.
Men jag äter inte godis för att stå emot idéalet.
Jag tränar inte för att pass in och bli smal.
Jag tränar för att jag mår bra, jag känner att jag gör någonting för mig själv. För att vara allvarlig så skiter jag större delen av tiden om andra tycker jag ser snygg ut, för när det kommer till mitt utseende så vill jag se bra ut för mig själv. Och det jag tycker är snyggt är ofta sammanlänkat med vad andra tycker är snygg, på grund av media - men huvudsaken är att jag mår bra i min egen kropp.
Att träna sönder din kropp, att ständigt känna dig tvingad till att träna bort alla kalorier du ätit, även om det inte är på nivån där det definieras som en ätstörning, är inte en hälsosam syn på sin kropp. Jag blir bekymrad när jag hör sådant - prat om vikt överhuvudtaget förbryllar mig. Att stirra sig blind på vågen är någonting jag inte förstår. Det är kroppen, det är utstrålningen när man är bekväm i sin kropp. Jag såg en man på gatan för några dagar sedan, han var inte speciellt snygg, men hur han gick hur han höll kroppen fick mig att omedelbart bli attraherad till honom. Det var extremt sexigt.
Jag känner många gånger att varför kan jag inte bara vara smal, som alla andra? eller varför kan inte kläderna passa lika snygg på mig som på dockan/modelen/andra? Trots att jag älskar min kropp, så känner också jag mig pressad av media att se ut på ett visst sätt, att magen ska vara platt och liknande. Ibland får jag ångest av att se mina smala vänner, eftersom jag av någon anledning satt ihop "smal" med "självförtroende", som om det är något som automatiskt hänger med när man blir smal. Som om när jag passerar 65 kilos gränsen så kommer alla känslor om att jag inte duger försvinna.
Men så är det ju inte.
Huvudet hänger inte ikapp lika snabbt, och många gånger är det inte kroppen man vill förändra, utan ens personlighet (men inte alla gånger!).
Förra året spenderade jag tre veckor i England. Där förlorade jag väldigt mycket vikt utan att egentligen märka det. Det var först när några kläder som innan jag åkte satt tajt, helt plötsligt satt löst. Men trots min uppenbara viktnedgång, mådde jag inte bättre. Det var fortfarande saker som ältade inom mig, fortfarande tanken om att jag är inte snygg. Om något kände jag nästan pressen att gå ner ytterligare i vikt, liksom, ta tillfället i akt.
De kilon jag förlorade hade jag satt på mig igen 4-5 månader senare. Jag kände mig som mig själv igen, jag kände igen kroppen jag hade, kände igen den lite mjuka magen, och jag stormtrivdes. Det här är jag, tänkte jag.
Denna text är nog mycket osammanhängande. Men på grund av många avbrott och järnbrist (efter att jag blivit magsjuk och inte kunnat äta på ett bra tag...) är jag trött så hjärnan VILL INTE. ha-ha. Men ja, hoppas något kunde förstås av detta.
