Muffins Tack

Jag har skrivit en dikt. Brukade skriva ungefär fem dikter om dagen när jag var 14-15 år. Det här är den första jag skrivit den här månaden. Hemskt det känns. Brukar inte skriva glada dikter så ofta, eftersom de blir sällan bra, och... de är inte intressanta att skriva.

Men, min dikt:



tårar över ett telefonsamtal
med knappt någon mottagning alls
och det spelar ingen roll hur många gånger du skriker
kom hjälp hjälp
han hör ändå inte allt

och han bor ju ändå bara ett tåg en buss bort
men mörkret som omger din kropp
säger nej
du är fast här
ingen kommer in och ingen kommer ut
ur mörkret

samtalet bryts
och han ropar fortfarande
vad säger du, jag hör inte, säg det igen
var det en tunnel du åkte igenom nu?

mörkret är tyst
äter på ditt samvete
dina andetag och varenda litet knyst
skräpar ned inuti dig
gräver hål att begrava detta minne i
och ditt ansikte är vått
löven klistrar sig mot din kind

du ropar fortfarande
hjälp mig snälla hjälp
trots att displayen är svart
liksom mörkret
som äter upp dig inifrån
som smutsen som kladdar på dig

och spöket lever där i ditt underliv
en skugga i mörkret
du klöser
men ingenting förändras

(och du om du är jag
var är jag nu?)