Livet dansar
Stack ned till gymmet idag. Det tog ett litet tag att övertyga mig själv, men tillslut så var jag där. Eftersom jag är väldigt van vid att träna i grupp med någon som leder, så är det svårt för mig att göra det själv. Att träna i grupp är underbart. Man peppas av alla andra runt en, och man får samtidigt ett klart go och stop. Vilket man inte får när man tränar själv..
Sen när jag kom hem passade jag på att se på So You Think You Can Dance, säsong 7. Älskar den serien. Kommer ihåg när jag var yngre, och jag satt och kollade på det och drömde mig bort. Idag dansar jag inte lika mycket som jag gjorde för två år sedan, och definitivt inte i närheten av så mycket jag dansade för 2½ år sedan.
Beslutet att sluta dansa var svårt för mig, eftersom jag dansat hela mitt liv, fram tills dess. Det började med att jag gick på hobbyklasser, istället för specialgruppen jag gick i innan. Jag ångrar det beslutet så mycket. Och när det var bara två lektioner från terminsslutet bröt jag min tumme, och var tvungen att opereras, vilket gjorde att jag missade en viktig lektion. Gipsen togs bort dagen innan uppvisningen, men jag hade inte kunnat vara med ändå, eftersom jag hade svårt att röra min hand.
Trots det gick jag på en audition för att komma in i en specialgrupp igen nästa termin (fast jag visste att min schema inte skulle ha plats för det, om jag kom in på Init, som ligger inne i stan), en vecka efter gipset gick av. Och sedan gick jag på ännu en audition för en liten dansgrupp som dansade modern dans.
Auditionen för specialgruppen gick åt helvette, men jag kom med i gruppen som dansade modern dans. Men, jag kände mig nedslagen, och besviken på mig själv eftersom jag sabbade något som betydde så mycket för mig. Det kanske verkar överdramatiskt, men jag blev verkligen förkrossad.
Så jag tackade nej till den andra gruppen, och gav upp dans. Tills nu i vintras... Men, dansen är inte densamma längre. Jag älskar att dansa, men det var min flykt i vardagen när jag var yngre, och nu är det ingenting jag behöver fly längre. Mitt liv är bra nu.
Om något, några, år kanske jag börjar dansa igen.
Och man behöver ju inte "gå på dans" för att kunna dansa. Det finns många ställen som man kan dansa på, annars.
Ska jag säga någonting som "don't give up on your dreams" nu, eller? Ska det komma några visdoms ord från detta? Ingen aning. Ta det som ni vill
