Muffins Tack

Jadå, jag tänkte bjuda på lite av min NaNo historia. Det är ett "excerpt" från början av den, säger inte speciellt mycket om vad jag skriver, men jag är rätt nöjd. Finns säkert mycket grammatiska och många stavfel, men det är som det blir när man springer genom historien för att hinna. Det är bra, en del av grejen typ ;) Och det finns ord som saknar här och var och extra ord man kan vara utan.... hehe

Jag träffade Fredrik på en onsdag. Jag kommer ihåg det för det var sovmorgon, och onsdagar var den enda dagen vi hade sovmorgon det året. Det var i sjuan, och jag hade precis färgat håret brunare för att dölja den tråkiga ljusbruna färgen som förföljt mig så länge.
  Han satt på bänken utanför skolbyggnaden och såg milt road ut, men munnen krökt äcklat medan han tittade på några barn som byggde ett sandslott några meter bort ifrån honom. Det var ganska uppenbart att han var äldre än mig, säkert med flera år, hade jag tänkt, och drog jackan tajtare runt mig.
  Han tittade upp på mig när jag passerade, och jag upptäckte att jag stirrade, som alltid. Det var som om jag föddes med en defekt, jag var tvungen att stirra på folk hela tiden. Mitt ansikte blev rött som en rödbeta, och jag ville sjunka genom jorden.
  “Det är fult att stirra,” sa han, och log hånande mot mig när jag tittade ner på mina fötter, på mina trasiga skor som jag tänkt slänga alldeles för många gånger, men aldrig orkat säga till mamma att jag ville ha ett par nya.
  “Förlåt,” hade jag lyckats få ur mig efter ett tag, men vågade fortfarande inte titta på honom. Han var stor, mycket större än mig. Hans ansikte var inte lika runt som killarna i min klass, och hans röst var mycket grövre, så pass mycket djupare att jag kunde tänka mig vibrationerna i bröstet varje gång han sa någonting. Sen var det blicken, den var genomträngande, när han tittade på mig vände han sig inte bort förens han tröttnat att kolla.
  “Ljug inte,” sa han, och skrattade den här gången. Skrattet var inte hånande, som jag hade trott att det skulle vara, utan hjärtligt, ett skratt jag aldrig skulle vänja mig att höra från honom. Jag gillade hans skratt.
  “Vaddå, jag ljuger inte!” Sa jag, innan jag han tänka efter. Det var en annan spärr jag saknade, det var som om jag inte kunde kontrollera det som kom ut ur min mun ibland. Då kollade jag upp på honom, och han kollade såklart fortfarande på mig, och han ställde sig upp. Han var mycket längre än jag, säkert upp mot två meter, kändes det som när jag tittade upp på honom. Tre steg och hans bröst stötte i min haka. Får han inte svindel? kom jag ihåg att jag tänkte när jag tittade upp på honom, en absurd och helt puckat tanke, men jag tänkte den ändå.
  “Går du här eller?” Frågade han då, fortfarande jätte nära, och självklart kände jag vibrationerna i hans bröst, precis som jag hade trott att jag skulle göra. Det var först då jag kom på att jag kunde ta ett steg bakåt, och inte stå där som det fån jag var, medan alla andra gick förbi och stirrade fnittrande åt oss. Två korta steg bakåt, och det var ett rimligt avstånd mellan oss. Han stirrade fortfarande roat på mig, och det kändes obehagligt, och det började krypa i huden.
  “Nä, jag bara går hit för att jag tycker det är kul,” sa jag sarkastiskt, och höjde ögonbrynen.
  “Man vet ju aldrig när det kommer till Stockholm, det finns konstiga människor här,” han ryckte på axlarna, och drog upp en penna ur sin ficka, och verkade helt omedveten om det, och den la sig snabbt mellan hans pekfinger och långfinger, medan han fingrade nervöst med den.
  “Kommer du från landet eller?” Frågade jag, och sneglade på hans fingrar som fortsatte att fingra på pennan.
  “Jag kommer från Sverige, ja,” han nickade och tittade tillslut bort. Några meter bort, stod några tjejer och rökte, röken ringlade från deras målade munnar, deras jackor var alldeles för stora och tjocka för dem, och det var inte ens kallt längre. “Du, vi får prata senare,” sa han, och försvann bort mot tjejerna och la pennan tillbaka i fickan. Inom en minut hade han också en cigarett i munnen.