Muffins Tack

Jag mår på ett sådant där sätt som gör att jag vills äga "life fucking sucks". Men jag tycker inte det, det är bara jävligt svårt just nu när jag har ont, är trött och gråter ett stup i kvarten över ingenting. Kan knappt läsa nyheter längre, se på tv eller film. Minsta lilla sorgliga sak och jag vill börja gråta.

Okej, där är tårarna (frustration) som vill komma ut igen.

Livet kanske inte suger, med DET HÄR suger.

Då är man trött igen då.


ska sova nu.

oooh pooor meeee

Min mammas åsikt om att ha förmycket herrperfym:

"De tror att den ska locka till sig tjejer... om något, knockar den dem"

Ursäkta men:

Jag känner mig riktigt piss. Jag har ont i ryggen och lite överallt, magen känns kostig och jag är frustrerad och känner mig helt jävla hopplös. Liksom... vad fan, kan inte kroppen låta mig vara frisk någon gång? Liksom slippa all förbannade trötthet och all förbannade smärta och bara låta mig vara.

Är det så jävla mycket att be om?

Jag vet fan inte vad jag ska göra av mig själv längre. Känns så pinsamt att gå till doktorn hela tiden, som "hej, se på mig!". Visst har det visat sig vara något när jag gått till doktorn nu de senaste gångerna, något som faktiskt behövdes åtgärdas någolunda nu. Järnbrist, skoinlägg, sjukgymnast.

men jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte.

Jag vill bara vara pigg, och inte ha ont!

Satt här, uttråkad, och tänke "har jag updaterat bloggen idag? fan... jag vet inte". Så jag kikade och nä, det hade jag inte.

Jag kommer inte alltid ihåg allt jag gör. Kan vara både positivt och negativt. Blir lättare att förneka (pinsama) saker.

.....

Min mamma har köpt påskgodis. Det kostade 29kr/kg på ICA Maxi, så hon slog på stort. Kom hem med hela 2.3kg (max man fick köpa var 3kg).

Först ser jag en väldigt full påse och tänker "ooooh mamma köpt påskgodis".
Ser en till väldigt full påse och tänker "shit, ännu mer godis... äh, självklar, stort ägg att fylla".
Ser ännu påse, denna halvfull, och tänker "herregud".

Det är jävligt irriterande när andra ska skriva ned mitt namn. För inte bara finns det två stavningar på mitt förnamn, utan mitt efternamn också.

Jag säger så här:
Tänk på England
Tänk på käre Martha

Rebecca är det. Och är ni nyfikna på mitt efternamn har jag gett er en bra ledtråd.

(dett är appropå att jag beställt tid hos en doktor, igen)

Sov i tio timmar utan avbrott. Det gör en trött, må jag säga. *Gäsp*

Min pyjamas är rätt gullig...  fick den i julklapp... för nått år sedan.



Nej, ingen BH (känner mig lite skabbig, haha)

Nej, jag halvligger inte, om du som jag tycker det ser ut som det (misstänker att det är boobsen som skapar illusioner!)

Ja, jag har förflyttat mig. Sitter nu i "övrehallen" (finns inget bättre att kalla det) i ett litet hörn invid teven.

Dessutom känns det som om någon har sparkat mig i mellangärdet, för mig mage känns alldeles obehaglig. eeuuuuh

Då var man hemma idag. Mådda illa igår när jag skulle gå och lägga mig, vaknade med huvudvärk och illamående, så det blev bara att stanna hemma.

Alltså idag har jag:
Sett på "Sicko" av Michael More (och jag grät några gånger...)
Sett på "Uppdrag granskning" som sändes igår (och ja, jag grät då med)

Efter det kände jag att jag hade fått nog av att gråta. Därför har jag läst.

Och jag har fortfarande inte första boken i The Hunger Games serien!! Detta irriterar mig. Får hitta den som pocket bok någonstans, för då borde den inte vara för dyr...

Har de senaste dagarna antingen undvikit läxor (komma ikapp läxor - de värsta), eller gjort dem. Simmat, det har jag också gjort. Myysigt (bara det att när jag kliver ur poolen och ser mig själv i spegeln inser jag att min topp är ganska genomskinlig... woops).

Och idag var en skön dag. Om man bortser från hur det kändes att vakna i morse. Jag var lite produktiv idag, det med så det är ju toppen!

Men... fan vad jag har haft problem att åka kollektivt den här veckan.

1. I måndags var det förseningar, men jag trodde jag skulle hinna med bussen ändå, eftersom klockan var 15 över och bussen går 23 över. Men, bussen kom inte! Så där satt vi till 53 då bussen äntligen dök upp.

2. I tisdags tas det tår jag sitter på ur trafik, i Ulriksdal!! Hur fan tar man sig därifrån om inte med pendeln (okej, jag vet, bussen, men jag skulle med stor säkerhet åka vilse den vägen).

3. Idag tänker jag "men jag undviker pendeln, eftersom den strulat så". Så jag tar tunnelbanan... bara det att jag i min hast att komma hem kliver på tåget mot Ropsten, och eftersom jag sitter och läser, upptäcker jag inte det förens vi lämnar Gärdet. AJ aj. Men eftersom jag tog den omvägen slapp jag vänta på 610 och sen bussen från Vallentuna, eftersom den stod där när jag kom dit! YAY!

Dessutom har jag blivit intervjuad denna vecka. Två gånger redan.

1. I måndags var det för skolportalen (tror jag...), och där pratade jag om min skola och varför jag gick där. Kameramannen tryckte kameran upp i ansiktet så jag nästan freakar (med andra ord; jag vänder mig om snabbt och gömmer huvudet bakom ryggstödet). Efter det verkar det som om han inte gjorde om det. Blää, det var verkligen inte kul. Obehagligt.

2. Idag så ringde de från barn och cancer, eller barncancerfonden... INGEN ANING!... men blev intervjuad via telefon. Trots mitt obehag inför att prata i telefon (egentligen är det ju bara idén att prata i telefon, men de allra flesta är det en plåga att prata i telefon med) så gick det väldigt bra.

3. Sedan fick jag också ett PM idag på livejournal där det står att mina historier där är väldigt ofta rekommenderade av andra i deras community, och de vill därför intervjua mig. Alltså ska jag bli intervjuad av ett 18+ community, som jag aldrig egentligen varit inne på... woow.

Det känns som om jag är på ett bizzart icke-jag humör idag. Ibland går jag tillbaka i jag humör, men då är det mest när jag blir sur på något. Och det har jag blivit med.

Var på dansen idag och det var så klart kul. Jag säger alltid att jag kommer få träningsvärk, men jag får sällan så extremt som jag tror att jag kommer få. Får pressa lite hårdare, tror jag. Men det är ju skönt att slippa träningsvärk.

Oj, måste stretcha xD oopsi.

Fail för min del idag var när jag råkade sätta Elsa's blöja på bakochfram, men jag var ju bomsäker på att det stod "front" där framme. Men nä nä.

Det går inte att spendera en dag på internet utan att hitta någonting som pekar mot vikt och kropps ideal.

Det svarta och vita (väldigt generaliserat och inte alls min egna synpunkt).

1. Du tränar och äter nyttigt till den punkt då det kan vara ohälsosamt. Fixerad med idén om att vara smal för att anses som snygg av populärmedia.
2. Du vill inte ses som om att du faller för trycket av populärmedia, och därför undviker du att träna och väljer att vara överviktig, även om det är ohälsosamt. Allt för att inte ses som om du fallit för grupptrycket.

Självklart finns det människor som är på detta sättet, men själv anser jag att detta är inte så många egentligen tänker.

Att vara smal, och att vara tjock, är inte någonting man ska välja att vara för att passa in eller för att vara annorlunda, utan det ska vara någonting du ska trivas med. En kropp som mår bra, ett psyke som mår bra. Kanske dessa två svart/vitt scenarion är människor som trivs just för att de passar in, eller just för att de inte passar in.

Jag lever själv mitt i mellan dessa två. Jag har ingen platt mage, men jag är heller inte i närheten av att vara överviktig. Jag gillar att äta godis, jag gillar att äta mat, jag har pms som varje månad säger "fuck you" till tanken av att gå på en socker-fri diet. Det liksom går inte för mig att utesluta all choklad, läsk och det där - och jag vet själv att jag ibland går till överdrift, men jag älskar det, jag mår bra till största del.

Sedan tränar jag också regelbundet. Under ettan i gymnasiet gjorde jag inte det - och jag mådde minst sagt piss. Jag kände mig slö på ett äckligt sätt, kände liksom att jag inte hängde med. Sedan jag börjat träna igen har jag, trots min trötthet den senaste tiden, kännt att jag kan, jag orkar, och energikicken är så otroligt skön.

Men jag äter inte godis för att stå emot idéalet.

Jag tränar inte för att pass in och bli smal.

Jag tränar för att jag mår bra, jag känner att jag gör någonting för mig själv. För att vara allvarlig så skiter jag större delen av tiden om andra tycker jag ser snygg ut, för när det kommer till mitt utseende så vill jag se bra ut för mig själv. Och det jag tycker är snyggt är ofta sammanlänkat med vad andra tycker är snygg, på grund av media - men huvudsaken är att jag mår bra i min egen kropp.

Att träna sönder din kropp, att ständigt känna dig tvingad till att träna bort alla kalorier du ätit, även om det inte är på nivån där det definieras som en ätstörning, är inte en hälsosam syn på sin kropp. Jag blir bekymrad när jag hör sådant - prat om vikt överhuvudtaget förbryllar mig. Att stirra sig blind på vågen är någonting jag inte förstår. Det är kroppen, det är utstrålningen när man är bekväm i sin kropp. Jag såg en man på gatan för några dagar sedan, han var inte speciellt snygg, men hur han gick hur han höll kroppen fick mig att omedelbart bli attraherad till honom. Det var extremt sexigt.

Jag känner många gånger att varför kan jag inte bara vara smal, som alla andra? eller varför kan inte kläderna passa lika snygg på mig som på dockan/modelen/andra? Trots att jag älskar min kropp, så känner också jag mig pressad av media att se ut på ett visst sätt, att magen ska vara platt och liknande. Ibland får jag ångest av att se mina smala vänner, eftersom jag av någon anledning satt ihop "smal" med "självförtroende", som om det är något som automatiskt hänger med när man blir smal. Som om när jag passerar 65 kilos gränsen så kommer alla känslor om att jag inte duger försvinna.

Men så är det ju inte.

Huvudet hänger inte ikapp lika snabbt, och många gånger är det inte kroppen man vill förändra, utan ens personlighet (men inte alla gånger!).

Förra året spenderade jag tre veckor i England. Där förlorade jag väldigt mycket vikt utan att egentligen märka det. Det var först när några kläder som innan jag åkte satt tajt, helt plötsligt satt löst. Men trots min uppenbara viktnedgång, mådde jag inte bättre. Det var fortfarande saker som ältade inom mig, fortfarande tanken om att jag är inte snygg. Om något kände jag nästan pressen att gå ner ytterligare i vikt, liksom, ta tillfället i akt.

De kilon jag förlorade hade jag satt på mig igen 4-5 månader senare. Jag kände mig som mig själv igen, jag kände igen kroppen jag hade, kände igen den lite mjuka magen, och jag stormtrivdes. Det här är jag, tänkte jag.

Denna text är nog mycket osammanhängande. Men på grund av många avbrott och järnbrist (efter att jag blivit magsjuk och inte kunnat äta på ett bra tag...) är jag trött så hjärnan VILL INTE. ha-ha. Men ja, hoppas något kunde förstås av detta.

Okej, så jag har ett mini-problem... Min kompis har en blogg (wow, vad konstigt, hon måste vara den enda!), och på den bloggen har hon en bild på sig själv med en citronpaj.

Nej, jag vill inte ha den pajen.

Jag hatar citronpaj!

Så jag har lite problem att gå in där nu. Det blir ju inte precis "euuuw vad äckligt", utan mer en "oj, blä... den vill vi inte ha" reaktion. Det är inte så farligt, men den där citronpajen... okej, tanken av att äta en citronpaj är det som äcklar mig. När jag ser bilder på mat tänker jag alltid på hur det skulle smaka att äta det, och det är ju inte alltid "the best approach".

Andra nyheter är att jag börjar få åksjuka igen. Mild men irriterande. Speciellt eftersom jag spenderar 2½ timme om dagen med att sitta på tåg eller buss. Hanterbart men förjävligt. Får hoppas att det gått över imorgon.

Dessutom var jag på gymmet idag. Tror att det blir symmetrisk träningsvärk imorgon. Och med symmetrisk menar jag "all over the fucking body".

Har nu fått reda på att jag lider av järnbrist, och därmed blodbrist, anemi är ett "finare" ord.

Därför ska jag käka järntabletter och bli piggare. Det låter toppen enligt mig!

Och idag bestämde jag mig för att nu ska jag vara glad (det är väldigt lätt att göra när man vaknar glad), och har kännt mig väldigt uppåt hela dagen. Underbart.

Ska nu snart börja göra mig iorning för att sova. Strikta regler är vad som gäller!!

Var hos doktorn idag och kollade benet. Visade sig att jag hade en hel del problem som måste åtgärdas. Ska få skoinlägg eftersom jag belastar benet fel, och sen ska jag till en sjukgymnast för några mindre problem som kan bli värre.

Tröttheten finns det dock ingen orsak för. Eller, orsak finns väl, men ingenting som är akut eller något sånt. Det är möjligt att jag sover väldigt lätt och inte får någon djupsömn. Men först tänker jag sänka temperaturen i mitt rum, städa och lufta så luften blir bättre, och sedan tänker jag ha en sträng sömnrutin i en vecka eller två. Alltså, sängdags vid 10 (vid 10 ska jag ha borstat tänderna, tvättat ansiktet ev. duschat, bytt om till pyjamas och lagt mig) aldrig tidigare eller senare. Även fredag-lördag-söndag.

Om det inte blir bättre efter det vet jag inte vad... Då bölar jag!!

Annars är det inte så mycket som händer.

Efter att ha varit trött lite för länge och lite för mycket gick jag till doktorn i morse för att ta lite blodprover. Mamma följde såklart med mig!! Var nog bra för jag vaknade till först för typ en timma sedan, var helt borta.

Verkade som hon som tog blodprover inte direkt var snäll med mig. Har ett ganska rejält blåmärke i armvecket, plus att det ser ut som om jag blivit stucken två gånger... konstiga grejer det.

Sedan på vägen hem var jag helt borta. Jag skulle hämta ut biljetter för bion jag och syrran ska se imorgon, och så missförstår jag automaten och allt blir helt knasigt. Drog ut kortet liite för snabbt, eller direkt. Efter det skulle jag köpa frukt (och läsk...) men när jag skulle dra kortet drog jag det uppochned. Kassörskan fattade inte det roliga med detta, utan såg mest bara uttråkad ut. Så jag skämdes.

Missade nästan att gå av också! Stirrar in i väggen och tänker "vitt kakel, oj titta svart däremellan, hmm..." och sedan ser jag i ögonvrån att nån ställer sig upp, och då blir det liv i mig! "Shit fan, oj jag är framme, kuta ut!"

Och ja, mina tankar var precis så intelligenta. Men jag har en ursäkt. Jag är trött.

Hemma satte mamma mig i arbete. Jag skulle göra ett kort till någon som hjälp våran familj väldigt mycket i "tuffa tider". Blev rosa och rött och ser väldigt mycket ut som ett allahjärtansdag kort. Men, hon kommer känna sig älskad. Det är huvudsaken.

Nu ska jag åter till att halvsova. För tröttheten återvände.

Uppdaterar inte speciellt ofta längre eftersom jag inte mår bra just nu. Har haft ont konstant sedan i onsdags förra veckan, och efter en skoldag där man tvingas gå en hel del blir det ju inte bättre. Sedan däckar jag jävligt tidigt, så det blir inte mycket tid över på dagen.

Men eftersom jag vill fortsätta vara aktiv trots att det gör förbannat ont funderar jag på att dra till gymmet och simma istället. Eller, funderade, för nu protesterar höften lite väl mycket...

Ska få en tid hos en ortoped snart, så får hoppas att de kan säga direkt vad problemet är. De får gärna också säga att "det går över om några dagar". Men då kommer jag känna mig så löjlig, men jag är ju inte löjlig... det gör ont.

Aja.

Hälsade på min syrra idag i Västerås. På vägen hem stannade vi vid godisstoppet :)

Är så trött så att jag ser i kors. Men jag har skrivit en dikt. Handlar inte om mig, skrev den bara för jag är flummig när jag är trött. Och nu skriver jag medan jag blundar... det är skönt...


Dikt - ord utan mening, dödlighetens trötthet


det skakar till inom mig

som ett täcke av grått ligger det över mig
tungt
smärtan den gräver in i själen
fysisk
psykisk

mumlar ursäkter
mumlar ord som bli meningar
som blir någonting utan mening
värdelöst
slöseri med andetag

täcket är varmt och tungt mot huden
stoppar mig från att explodera
och jag känner implosionen som suger in mig
inåtvänt och helt blind

ser i kors
trött
benen släpar efter mig
mumlar någonting utan mening

det är dödligheten inom mig

Jag är skadad.

Igen

Wtf? Tydligen så är mitt vänstra ben inte gjort för att springa. Har haft ont i höften/knät men mest foten nu. Haltar omkring och känner mig lite förundrad över vad fan jag gjort som orsakat detta.

Men, i alla fall.

Skulle möta mamma och äta lunch idag. Mysigt, ja! Kommer på att jag inte ställt alarmet på mobilen cirka klockan två inatt, halv vaken, eller halv sovandes knappar jag in 10.15. Tror jag. Ganska snabbt ser jag att jag är påbväg att skriva 51 istället för 15, så jag ändrar på det.

Grejen var att jag också vänt på 10, så det stod på 01.15. Jag vaknar vid halv tolv (låg vaken mellan 4-6, så jag hade en bra anledning att inte vakna innan dess), tänker, nej, det kan ju inte vara rätt. Kollar på klockan igen, och jo, det var rätt.

Bussen skulle gå 11.45. Hade alltså en kvart på mig att hinna. Inser ganska snabbt att detta inte kommer gå.

På en halvtimma hinner jag följande:
-duscha
-klä på mig (och hitta kläder också! de låg ju i väskor, i högar, i tvättstugan etc)
-sminka mig
-hitta strumpor!!
-borsta tänderna
-fixa håret (till och med jag var impad där)
-hitta glasögonen

och sen tänkte jag dela med mig at

WHAT THE FUCKERY:



källa

Min mamma var riktigt snäll igår och hittade min sportbh. Själv var jag alldeles för emotionell för att ens försöka igen. Var nära på att börja gråta ett antal fler gånger igår. Än har jag inte känt det behövet idag, men jag har bara varit vaken en timma.

Så idag tänker jag verkligen åka ned och träna. Inte stanna hemma och ta en tupplur istället (föresten, vad fan, tupplur? Stt av de konstigaste orden i det Svenska språket).

Har exprimenterat lite med att bli piggare. Jag har sovit mindre, jag har sovit mer, och allt och annat möjligt. Fungerar inte så bra.

Efter att jag tränat idag tänkte jag fika med Pia. Väldigt sugen på choklad, och tänkte att jag kunde utnyttja henne lite. Jag är bäst på att få kära Pia att svulla. Fast, hon är ju inte särskilt svår att övertyga. Efter det bär det hemåt, och jag tänkte skriva.

Imorgon ska jag äta lunch med mamma :)

Jag är ju inte världens friskaste jävel just nu. Inte sjuk heller, kan jag säga. Jag är bara så jävla sjukt trött hela förbannade tiden.

Är jag hemma så känns det som om jag har gått i skolan hela dage (+ pendlat i ett antal timmar), även om jag inte gör ett skit hemma. Går jag ut och gör något så känns det som om jag sprungit ett marathon. Har jag sprungit ett marathon (men det har jag inte gjort) skulle det nog gå så att jag somnar mitt i skiten.

Så ja, inte pigg.

Blir ju inte bättre av att man blir så sjukt blödig av att vara trött. Gråter ju för små saker. Idag grät jag i en halv timma över ingenting. Var väldigt road men samtidigt väldigt... upprörd och ledsen över något pyttepyttepytte lite.

Därför la jag mig och sov i sängen i ungefär en timma, för att vila lite (då jag egentligen hade tänkt att åka ner och träna... men jag tänker inte gå in på varför jag inte gjorde det, för jag är rädd att de där förbannade vattenfyverkerierna ska sätta igång igen)

Hjälpte inte speciellt mycket.

Därför tycker jag lite synd om mig själv, och att jag förtjänar att se på film. Jaaa!

Och nu kom jag på att jag inte har någon jävla aning var min favorit film är någonstans. Tänker inte leta efter den idag. Har gråtit tillräckligt.

(jag är väldigt road över mitt gråtande <- sanning)