Muffins Tack

Att jag lyckas skriva en paragraf om bara det är väl helt fantastiskt.

Vi, eller mamma och pappa (jag har bett att få vara med, men de vill inte låta mig), målar om på övervåningen. Den fula gul-orange tapeten är nu väck. Allt är vitt. Snart är det helt färdigmålat. Känns som om man landat på en helt ny planet. Så här stiligt ska det inte se ut på övervåningen, de ska se lite stökigt ut med de sprängfyllda bokhyllorna som tar upp nästan två hela väggar, och tapeten som ser ut som någon spytt juice.

Trevlig bild man får där...

Det obekväma med detta är att badrumsdörren fick inte stängas ett tag. Varför? Ingen aning, men en stege stod i vägen, så det var bara att lyda. Att sitta där inne mitt i natten, och stirra ned för trappan... inte något som får en att tänka på My Little Pony, precis.

Livet leker väl, annars. Typ.

På torsdag ska man köa för biljetter till Fan-Event på Hovet den 21/6. Känns lite kul att se framemot något, så det kanske gör att jag överreagerar lite. Men, fan, jag är 17år och jag har aldrig varit så här peppad inför något. Jag har inte ens varit kär i någon kille från Idol, och suttit och gråtit i publiken. Nä, inte ens har jag varit kär i en filmstjärna, eller något. Så jag känner att nu är det dags, Rebecca, bete dig som en liten fjortis, köa i timmar, och sen ska du sitta där och gråta. Bara för att.

Ja, bara för att. Det är min ursäkt.

Det svåra är att tågen går ju inte så ofta här ifrån, och inte bussarna heller, för den delen. Så då ska man sitta där typ hela natten. Ja, vad tänker jag då?? Vilket kul äventyr jag ska på.

Ibland förstår jag inte mig på mig själv.

Once in a lifetime, sjunger tankarna också. Det blir lite magiskt då.